i can fly high, i can go low, today i got a million, tomorrow i don't know

Jag skulle veta skriva två inlägg nu, ungefär såhär. 

För det första:
TACK, verkligen tack. Tack för alla fina stunder, för alla fina människor jag har fått lära känna genom dig, för allt du har lärt mig, för att du har funnits där, för att du alltid har trott på mig, för att du har torkat mina tårar, för att vi har haft så förbannat roligt tillsammans, för att jag har kunnat vara stolt över dig, för att du har drivit mig till vansinne, för allt du har visat mig, för allt du har orkat med, för att du har älskat mig. Tack. 

Och andra halvan av mig skriker av det här: 
Motgångar. Kommer dom nånsin kännas lättare? Alvarligt. Kommer jag nånsin sluta bli besviken? Jämföra? Det är förbannat jobbigt att se, se hur du har gått vidare. Se hur allting rullar på. Som att det vi hade inte betydde nånting. Jag saknar så förbannat mycket med dig, med oss. Fan också. Om du bara visste vad du gör med mig. Men motgångar kommer, det vet jag ju. Kanske ska man bara som människa lära sig att hantera allting, lära sig att inte ta åt sig? 


Jag vill tillbaka till den här känslan 👇 känslan av att ha gjort någonting att vara stolt över. Att vara på ett hotellrum med en bästa vän, ta en selfie för att man vill spara kvällen på bild, hålla i ett litet hotell vattenglas som givetvis är fyllt av vin och ha en hel kväll framför sig. Jag saknar det. Jag saknar känslan av lycka.

80 dagar 

Kommentarer
Postat av: Anonym

❤️❤️❤️

2015-09-28 @ 06:19:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0